Snart är det jul och då kommer det kanske en liten present från tomten eller om det blir från någon eller några namngivna personer. En del hänger upp strumpor, andra sitter och väntar att det ska dyka upp något under granen. På olika sätt förbereder vi oss för ett julfirande, eller om vi kallar det något annat men många har i alla fall någon form av kontakt med familjen.

Kontakt med familjen kan man ha på många sätt, det är ju inte bara vid juletid, och jag fick en liten kontakt idag. Ett litet kuvert dök upp i en gammal bok, en bok som nog borde ha hamnat någon annan stans om städning och röjning fungerat, men boken fanns kvar och kuvertet kom fram. Och tänk att litet kuvert kan ge en gåva. Ingen mottagare och ingen avsändare fanns angiven, så varför det stoppats ner några småsaker det vet jag inte, men vad gör det när det som dyker upp ger vetskap om sådant, som kanske inte betyder något, men kan vara roligt att veta.

Ett papper och en sak till fanns i kuvertet, papperet gav mig ny information om när min farfar faktiskt ändrade från Johansson till Ahlgren.  Tidigare visste jag att det finns inskrivet i en kyrkbok att han bytt senast strax före  årsskiftet 1899/1900, men nu vet att det skett lite tidigare. Ett handskrivet papper med betyg från handelsbiträdestjänst mellan 15 september1897 och 1 maj 1899 hos Joh. A Nilsson i Mellerud är ställt till min farfar.  Alltså vet jag nu att han använt namnet före maj 1899.  Några månader hit eller dit, vad spelar det för roll. Ja, egentligen ingen alls, kanske kan vi stoppa in det i facket för onödigt vetande, men ändå, lite roligt tycker jag det är i alla fall.

Körkort i författarens ägo.

Och på tal om onödigt vetande, så gav det den andra saken som låg i kuvertet en tidsstämplad bild på samma farfar.  Torde vara från maj 1925, eller någon månad innan, för det är då som ett nytt körkort lämnas ut, det kostade 10 kronor och hur mycket det motsvarar idag får jag ta reda på någon gång. Har kort på honom, men det finns inte en tid att häkta upp dem på, om jag bortser från bröllopsfoton, där kan jag ju hitta datum i vigselboken om det inte står någon annan stans.

Det var inte mer i det lilla kuvertet, så den här bloggen blir inte så lång, men visst är det skoj när det dyker upp små minnessaker, som kan ge ytterligare liv till min berättelse om släkten.  Och ska jag vara ärlig så visste jag inte att farfar jobbat i Mellerud, han flyttade aldrig till Holms socken, som Mellerud låg i, så jag undrar hur han tog sig dit, det är väl nästan två mil mellan hemmet och Mellerud. Fast jag vet ju inte var affären låg, undrar om jag ska kolla med Melleruds museum om det 😊

Ska kanske åka dit, det är ju ett tag sedan jag var i Mellerud, ganska länge sedan om jag tänker efter.  När var du i Mellerud och kollade museet senast.

Det finns många anledningar till att använda DNA i sin släktforskning. Att hitta okända släktingar, att kontrollera egna uppgifter, att vara intresserad av det som hände en bit bortom källorna och jag kan säkert fortsätta hur länge som helst. Ju fler som testar sig, desto mer information kan man få och desto fler uppgifter behövs kontrolleras. Det är allmänt bekant att DNA inte ljuger, men det är också väl känt av många att DNA inte berättar hur vi är släkt, bara att vi är släkt.

För att få klarhet i de träffar som dyker upp så blir det en nödvändighet att bygga ut träden, att försöka hitta fler kopplingar mellan olika personer och att därmed kunna förstå hur det hänger ihop. Och när vi gör det så dyker det kanske upp både det ena hindret och det andra, och det gäller att leta ordentligt. Och med tiden så dyker det upp den ena ledtråden efter den andra, och det blir fler personer i trädet. Det behövs inte så många uppgifter om varje person för att förstå kopplingarna, men det kan ju bli lite för lite ibland.

Det räcker inte alltid med född, vigd och död. Det behövs kanske lite fler uppgifter, för att klara ut det hela. Och kan man hitta fler uppgifter så blir det om inte lättare så i alla fall mer intressant.  Det som brukar benämnas att vi kan klä på våra släktingar. Och just nu sitter jag och försöker klä på några av de som finns i  mitt träd, de är inte jättenära men jag har fått lite hjälp.  Bland efterlämnade papper så hittar jag en mapp med påskriften ” Minnesanteckningar nedskrivna vid nittiotre till nittiofyra års ålder och tillägnade min syster Ruth”.

Fri bild av Guss Alkala på Unsplash
Med tanke på den angivna åldern så vet jag att de är skrivna 1972/1973 av en av min farmors bröder. Det är ju inte så länge sedan om man är van att forska långt bak i tiden, men det ger ändå inblickar i en svunnen tid när jag läser om minnen från berättarens barndom på 1880-talet.  Allt är inte skrivet kronologiskt, men det är tankar och funderingar kring det som upplevts under många år. Och det ger mig nya utmaningar att försöka hitta det som beskrivs.  Det kommer fram sånt som jag inte sett när jag snabbt sprungit igenom de källor som hittats. Att någon åkt till Amerika, kommit hem och sedan åkt igen kan jag se nu, när jag vet vad jag ska leta efter, men det är inte alltid det är uppenbart.

Några av min farmors farbröders barn verkar åka skytteltrafik över atlanten, eller jag ska kanske ändra det till att de åkte att antal gånger så blir det inte så överdrivet. De åker till olika ställen, men så finns flera av dem i samma hus vid en folkräkning, och där finns också syskonbarn.  Några har blivit änkor vid unga år, för några är det ett första avstamp att åka till faster för att sedan resa vidare. Berättelserna ger nya infallsvinklar och sedan att det finns små roliga historier, hur sanna de nu är, gör det hela till ett stort nöje.

Många i den delen av släkten verkar bli smeder, inte brukssmeder men med egna små verkstäder, kanske inte helt ovanligt i Östergötland. Och även de som reser till andra sidan atlanten tycks hamna i det skrået. Det gäller ju männen, för kvinnorna så gäller det att gifta sig eller emigrera, om de nu inte fick tjänst hos någon familj. Och när det gäller den här delen av berättelsen så dyker det upp namn som långt senare dyker upp i mina släktforskningssammanhang.  Först blev han ordförande i Genealogiska Föreningen och sedan ordförande i Sveriges Släktforskarförbund, och det måste ha berott på att min farmors farbrors dotter var anställd under lång tid hos Erland Ringborgs farmor.  Visst måste det finnas någon form av påverkanskoppling, eller vad tror du.

Kan man som släktforskare fira när det gått ett specifikt antal år sedan en händelse?  300 år sedan en anfader föddes eller 200 år sedan några i trädet gifte sig.  Kanske 150 år sedan farfarsfar föddes, det kan man ha som förevändning för en bakelse eller två. Har man då ett tillräckligt stort träd så kan det kanske bli firande varje dag under året. Men det kanske blir lite jobbigt och sedan kan man fundera på hur bra det är ur hälsosynpunkt.

Men jag har bestämt att jag kan fira något som ligger närmare i tiden, trots att det inte syns i mitt släktträd. Den 23 november är det precis 10 år sedan ganska många träffades i Nürnberghuset på söder i Stockholm. Det var en speciell händelse som jag anordnat tillsammans med Genealogiska Föreningen, den första riktigt stora DNA-konferensen, och stor blev den, på många sätt.

Nürnberghuset hade en stor samlingssal, med scen och allt, men det visade sig att det saknades tillräckligt med antal stolar i den salen. Det blev att jaga i andra rum för att alla de som kom skulle få någonstans att sitta. Bära, bära och bära igen, tillslut fanns det inte mer golvyta så då tog bärandet slut.  Det var några sent ankomna som fick stå, men de klarade det. Och uppe vid taket, i ett litet bås där det vanligtvis fanns en filmprojektor, hade fotografen bänkat sig. Det var inte så vanligt med inspelningar för 10 år sedan, och det krävdes lite specialgrejer för att få det bra.

Och utanför salen fanns det utställare, naturligtvis var Genealogiska föreningen där med hela sitt sortiment, men det fanns också information från olika testföretag och sedan sist, men absolut inte minst, en av pionjärerna inom DNA-släktforskning, Trosa Anverk med Niklas Lindberg var på plats och visade vad han hade att erbjuda, spännande för många.

Bild från starten av Magnus Bäckmarks föredrag i författarens ägo

Vad var det som lockade hundratals med åhörare att söka sig lokalen, kan man undra. Jodå, det var tre fantastiska föredrag som stod på agendan, och det väckte uppmärksamhet långt utanför de gränser som normalt omger släktforskning. Magnus Bäckmark beskrev hur släktforskning med DNA går till, på ett sätt som står sig än idag guidade han de församlade genom de olika stegen. Helt nytt för en del, bra genomgång för de mer rutinerade och den föreläsningen står sig än idag.

Peter Sjölunds pass var uppdelat i två delar, först ett om hur det fungerade i FamilyTreeDNAs laboratorium, en rundvandring som speglade den Peter gjort i Houston strax innan. Den andra delen handlade om det Bureprojekt som med stöd av Y-DNA visade på olika släktskap. I den delen fanns det också sprängstoft om att de adliga Burarna inte var Burar på den manliga sidan, vilket väckte uppståndelse.  Att de var det på den kvinnliga sidan togs inte upp lika stort i de skriverier som blev resultatet av föredraget. Tänk att både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tyckte det var intressant 😊

Det tredje föredraget var ganska hemligt, så där var överenskommelsen att vi inte filmar det. För mycket fick inte läcka ut. Det var Karin Bojs som berättade om sina resor och träffar med olika forskargrupper i Europa. Upptäckter som snart skulle revolutionera våra kunskaper om olika folkvandringar och blandningar med varandra. Att det samtidigt var grundmaterial till den mycket kända boken Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren förstod nog ingen då, men det blev uppenbart senare.

Det var en mäktig dag, mycket som berättades och det fanns också en kolumnist i Dagens Nyheter som tyckte sig se rasbiologi i föredragen, vilket lyftes i hennes krönika i Dagens Nyheter. Det var då vi fick lära oss att i Dagens Nyheter får man inte skriva något genmäle mot krönikor.  Trots idoga försök av flertal personer så fick hennes ord stå oemotsagda.  Fast det hittades lite andra kanaler att påvisa tokigheterna i hennes resonemang.

Sannerligen en minnesvärd dag, och vill du nu, 10 år senare, se de två filmade föredragen och se hur mycket som har ändrats, eller inte ändrats, så är det bara att gå in på https://www.genealogi.net/filmade-forelasningar/  , där finns de som öppna, så alla vare sig medlem i föreningen eller ej kan titta på dem. Jag tycker det är en fröjd att följa dem men så har jag ju vissa kopplingar till dem också, jag är med i 5 sekunder i den ena.

Var du själv med den dagen, kanske finns det någon mer än jag som har minne från evenemanget.

Hur gjorde man förr brukar de som är yngre fråga, när jag berättar om vad jag håller på med och vad som kan komma fram. Och när de säger förr, så verkar det inte vara så där länge sedan som de egentligen menar. Att börja tala om resor till arkiv, då säger de att de inte menar stenåldern utan lite närmare i tid.  Microkort och rullfilmer, som ska skickas efter gör bara att intresset svalnar direkt. Fast en del fanns på biblioteket, så med stor tur kunde man hitta flera uppgifter samma dag. Stönandet ökar.

Men för 20 år sedan, säger en av dem som ännu inte fastnat i någon intressant app på telefonen. Förresten, telefon, varför säger vi telefon om den där saken man bär med sig överallt.  Livsfarlig tingest som gör att folk går ut i körbanan när de tittar på skärmen.  Eller där de försöker få upp en tidningssida som inte är helt anpassad till det lilla formatet och skriker okontrollerat. Vi får nog döpa om saken, har du ett bra namn på den bärbara datorn med appar i som man kan ha i bröstfickan, eller i bakfickan för den delen med.

Oj, nu tappade jag visst tråden. Och innan vi lämnar den där telefonen så är jag lika fascinerad när släktforskare försöker läsa en amerikansk folkräkningssida på den lilla skärmen.  Men hur gjorde man när datorn började komma men det inte fanns så mycket att fylla skärmen med. Kanske skrev man brev eller ringde till ett arkiv, något inte så många gör idag. Men hur gjorde vi när det var i andra länder, kom frågan.  Kunde ni se andras uppgifter också.

Visst fanns det en del knep för att få uppgifter från utländska register, en del var väldigt tillmötesgående och skickade oanade mängder med uppgifter. Andra ville ha bra betalt och utan att veta vad man kunde få så var svårt att bestämma sig för vilka som skulle få betalt. Var det från USA så var i alla fall dollarkursen mycket bättre för 20 år sedan än den är idag. Men det var inte lika lätt att betala till utlandet som det är nu, så det var en annan spärr.

Mitt inlägg i Warwick Beacon för 20 år sedan

Ett av mina egna försök att få uppgifter firar 20 årsjubileum, om det nu är något att fira.  Jag letade uppgifter om en pojk som jag inte riktigt visste om jag var släkt med. Hans mamma vet jag med säkerhet vem det var, Tekla Horn som föddes i Älvdalen, med flyttade till Regna och emigrerade därifrån till USA. Senare gift med min morfars bror, Carl August Asp.  Men var det hans pojke eller kom han till innan de två vuxna träffades.

Hittade inget om det vid mina första försök, men då fick jag väl leta andra vägar. Och istället för datorn, så fick det bli ett brev till en av tidningarna i den del av Rhode Island som jag trodde de bodde i ett tag. Jag skickade det och tänk vilken tur jag hade, de publicerade min text. Och svar fick jag, ett antal sidor fyllda med information från staten Rhode Island. Inte från en myndighet utan en för mig helt okänd person som plockat fram uppgifter om Carl Bernhard Johnson. Han  kostade på mig nästa 2 dollar i porto och skickade svaret över havet.

Del av kuvert till mig

Även om jag inte fick alla uppgifter så kom jag en bra bit på vägen och det ena ledde till det andra. Med lite hjälp från brevskrivaren så hittade vi senare Doris, dotter till Carl Bernhard, och vi kunde då klara ut en del av de frågetecken som fanns. Jag fick på köpet en hel släktgren, som bara trillade ner i mitt knä, inte så dumt när det svårt att hitta uppgifter.  Idag så skriver man ju bara in sin pappas namn så får man allt serverat, eller vad är det reklamen säger 😊

Nej, kan man ge som svar. Det är inte lätt att sätta sig ner och vara skrivsugen bara för att det är onsdag. Det finns en del annat som pockar på uppmärksamhet dessa dagar. Både hemma och borta. Det verkar som det är mycket som surrar omkring, så det känns inte speciellt inspirerande.

Men när jag sitter ner, och det bara finns ett tomt papper framför mig, fast det är ju inte ett papper även om det låter bättre än en liten skärm på en bärbar dator, så kommer det en liten tanke, som kanske kan bli något. Vi får se i slutet hur, eller om, det blir något.

Jag tillbringade några timmar under helgen i Houston. Det som ligger i Texas.  Fast jag var inte där rent fysiskt, mer som en virtuell person som satt en bit bak i olika föredragsrum och lyssnade och tittade. En konferens ordnad av FamilyTreeDNA, med olika ämnen hämtade från den värld som populärt benämns DNA. Allt kunde jag inte vara med på just då eftersom det fanns en del parallella spår under de två dagarna, men ändå. Fast nu, i efterhand, kan jag se de föredrag jag missade i helgen.

Kopia på min inbjudan till konf

Det blir mastigt med föredrag på föredrag, speciellt om det är på ett annat språk, men å andra sidan kan man ta sig en kopp kaffe eller en bit mat när passar, eftersom jag inte stör någon. Ibland var det svårt att slita sig, många intressanta ämnen och en del nytt. Ett avsnitt om den nya funktion hos FTDNA , Discover, som på ett utomordentligt bra sätt visar olika delar av det som man kan få fram genom den stora Y-kromosomtesten Big Y 700, var jättespännande (tyckte åtminstone jag). När det kommer förklaringar om hur man i bakgrunden arbetar med olika typer av faktainsamling, hur mycket arbete som behövs för att verifiera de datamängder som används så förstår jag att det ibland kan ta lite tid med nyheter.

Bara en sån sak att hålla koll på alla de rapporter som kommer om DNA från arkeologiska arbeten,  och där det gäller att kolla igenom varje rad av data , att säkerställa att de egna kraven på kvalitetsnivå uppfylls, och att då se att de lagt över 15 000 fynd, med säkert data. Det är imponerande, det säger en del om att alla de kopplingar som kan göras från en persons Big Y test till de människor som en gång levt någonstans på vår jord för länge sedan. Nu ska jag direkt säga att det är både manliga och kvinnliga linjer bland de 15 000, men det ger ändå en oerhört bra bild av de olika befolkningsgruppernas utveckling och förflyttande.

Och för de som tittat på Discover, så kan det vara intressant att veta att det kommer en ny version, en som avser mtDNA. Med liknande upplägg och informationer som finns för Y.  Och eftersom det standardiserade trädet för mtDNA är gammalt och baseras på 26 000 tester, så behövs det något nytt för att kunna få fram mer detaljerad information.  Så FTDNA går nu vidare med att bygga ett nytt träd, baserat på de data man har men över en halv miljon fullt testade individer.  Mycket jobb, ja, men tänk på hur mycket mer och bättre information det kan komma fram.

Lite från en intressant konferens, och jag kan tillägga att det jag skriver om är det bara ett företag som hanterar, med egna tester och egna jämförande databaser.  Det vanliga DNA-testandet som berättar om det som finns i närtid finns det ju flertal bolag som sysslar med så det får vi ta en annan gång.

Nummerologi finns det, eller åtminstone fanns det, något som jag egentligen inte vet vad det är. Men det låter ju fint, så jag hittar på min egen tolkning kopplat till genealogi, släktforskning. Att få en betydelse på ett tal kan leda till nästan vad som helst, och jag kom på att jag tar en slumpgenerator som tar fram ett tal mellan 1 och 1700, så får vi se vad det leder till. Avgränsningen har sin förklaring, men den kommer lite senare.

Sagt och gjort, datorn får informationen och det börjar snurra lite siffror. Jag vet inte vem som hittat på applikationen och jag vet än mindre om hur säker den kan vara. Ligger kanske mycket arbetet bakom, eller också är det väldigt enkelt, men varför bekymra sig om det.  Jag vill bara ett tal, som jag kan använda. Och svaret blir, lite trummor i bakgrunden som höjer stämningen och pang, där kommer svaret. Talet är 683. Ganska nära mitten av det område jag valt, tänker jag först, men det är ju ändå en bra bit från siffran 850 som är på mitten.

Och vad kan man göra med siffran 683 funderar du kanske på, och det gjorde jag med, men svaret kom ganska snart, för här skulle det ju kopplas till släktforskning och då är det bara att utgå från sig själv och se om det finns någon trevlig person i mitt program där jag stoppat in mitt träd. Kan fundera på om det finns någon person som har det numret, det är ju första kriteriet, och visst har jag tur att det finns det. Men namnet som kommer upp är till viss del en besvikelse, det är en kvinna som har fått namnet NN, jag vet inte vad hon heter.  Så tråkigt, när det nu finns en uppgift i nionde generationen så kunde det väl ändå stått ett namn.

Men det är bara att se vad mer som finns.  NN föddes 1634, om beräkningen stämmer i dödboken, för det står att hon begravdes 6 februari 1710. Då bodde hon i Fettjestad, Gammalkils socken i Östergötland. Ligger någon mil sydväst om Linköping. Mycket mer än så vet jag inte om henne, fast om jag inte har namnet hur vet jag då att det är hon som är en av många anmödrar. Att hon är det vet jag genom att det finns en make, Håkan Larsson, och att begravningen skedde av Håkans hustru. Och Håkan har ett namn men det är nästan det enda.

NN är min farmors farmors farmors farmors mor, och Håkan är således min farmors farmors farmors farmors far.  Många far och många mor är det, men det ligger ju i sakens natur när vi är så långt tillbaka i tiden. Och jag hoppas jag har rätt, för det är inte så lätt att hitta i alla böcker. Men jag har fått bra hjälp, för det är inte alla som har delar av sin släkt i Släktforskarna årsbok, men det har jag. Kom på det genom att nyttja en funktion på Rötter, där man kan söka på namn som finns i olika årsböcker. Nu sökte jag naturligtvis inte på NN, det var några generationer tidigare som träffen kom. Och jag är tacksam att Bo Lindwall har med en artikel i upplagan för 1996.

Foto på framsidan av Släktforskarnas årsbok 1996

Årsboken för 1996 har jag tittat i många gånger, då mest med tanke på den artikel som Urban Sikeborg har med om Johan Bures släktbok. Och jag förundras över att det som skrevs av Urban då, fortfarande har så stor aktualitet, och att den lagt grunden till mycket av det vi vet idag om Bure, inte minst genom användande av Y-DNA, den raka manliga linjen som ger oss stora möjligheter att belägga det som skrevs för långe sedan. Men nu gällde det ju Bo Lindwalls artikel, och den har som rubrik Tage Danielssons förfäder.

Intressant att se att vi har gemensamma anor, Tage och jag. Förklarar nog varför jag inte är någon spirituell talare med mängder av humor kombinerat med eftertanke, den uppsättningen av gener som möjliggjorde detta gick mig förbi och hamnade hos Tage. Och han tog den röda hårfärgen också, vilket jag kanske bör vara tacksam för, vet inte om jag passat med den hårfärgen.

Funderar nu på om jag ska göra det till en vana, att med ganska långa tidsavstånd, slumpa fram ett tal och se var vi hamnar.  Undrar om det blir 895, för det är Kerstin Olofsdotter som är min morfars mormors mormors mormors mor, hon är också morfars morfars farfars mormor och även farfars farmors mormors mormors mor till Gunde Svan, så då förstår alla varför jag inte är eller varit någon hejare på skidor.

Kanske inte så allvarligt med den där nummerologin, men varför inte ha lite roligt då och då, släktforskning är bra till mycket.

Det kan vara lite farligt att uttrycka sig allt för likt ett ordspråk, för det kan då bli så att de som läser omedvetet associerar till den text de tro sig läsa, så jag vill därför direkt klargöra att titeln inte har något med flugor att göra. Min överskrift kopplar i stället till det kort som jag har med i bloggen.  Bara så att vi överens 😊

Hittade ett vykort, ja det är adresslinjer och en liten ruta för frimärke på baksidan, i en samling som om nu inget flyttats runt torde tillhöra min farfar och hans syskon. Lite allmänna kort men många med koppling till Vara, min farfar föddes i en socken i närheten, Long.  Men hans familj, utom storasyster, flyttade till Dalsland, där det fanns billiga gårdar, tillräckligt stora för att försörja en hel familj ganska tidigt.

Så vem kan det vara som beställt detta fantastiska vykort, med sina tre delar, bra att få allt på samma kort, sparar ju porto om man vill att någon ska kunna se alla barnen. Jag har lite svårt att placera dem i tid, en del ser väldigt moderna ut.  Först tyckte jag att de två vänstra flickorna var så moderna att de hade trådlösa hörlurar på sig, men det är säkert något annat. Om de nu inte är tidresenärer.

Vykort i författarens ägo

Fotografen, hans namn syns i rätt belysning är J A Kock och när kortet gjordes så stavade han orten han verkade på som Wara.  Om honom kan man läsa på Rötters porträttfynd, jag citerar rakt av, det får man om man anger källan och inte tar med så mycket: Johan Albert Kock föddes 1873 i Halmstad och avled 1954 i Vara. 1900 gifte han sig med Ellen Alexandersson (1874-1952). Från 1903 drev makan en fotoateljé i Vara under namnet Ellen Kock. J.A. Kock står som fotograf från ca 1911.

Med tanke på ovanstående så förstår jag att vykortet torde vara från 1911 eller senare. Undrar om kläder och frisyrerna på barnen gör att det går att komma närmare. Det får jag kanske veta om rätt personer ser min text, eller rättare sagt ser vykortet och kan dra slutsatser. Undrar också om det är en familj, eller om det är kusiner eller något sådant som syns på kortet. Vad tror du, ser du likheter som gör att det går att säga något om detta.

Idag kan man ju få fram ursprung med hjälp av DNA, om alla inblandade är intresserade, tänk om man kunde göra något liknande med gamla kort. Det finns ju ansiktsigenkänning, men fungerar det på de gamla kort som ligger i allsköns lådor och kuvert över hela vårt land. Undrar om jag ska försöka få till ett projekt som ökar antalet inlästa kort på Rötters porträttfynd och sedan köra allt genom ansiktsigenkänning. Kanske kan vi slå det som jag ser i reklam, skriv in ditt namn och få ut ett helt släktträd, och nu kör vi med, titta in i arkivet och få bilder på alla dina släktingar.

Visst vore det helt underbart med ett fullt träd med bilder, ett träd som också är DNA-verifierat, både nära släkt och långt tillbaka på mamma och pappalinjer. Det bara dyker upp finns där, hur lätt som helst. Fast vad ska jag då göra under alla de timmar och dagar som jag tänkt mig släktforska om allt redan finns. Måste jag komma på något annat intressant eller ska jag bara sitta och titta på alla bilder och bara njuta.

Nu får jag nog lugna ner mina tankar och återgå till de tre småbilderna, som blivit ett vykort. Får nog försöka se om det kan finnas någon lämplig familj i Vara-trakten bland mina släktingar. Tänk om jag kan komma på det, så har jag en anledning till att åka dit. Fast den främsta anledningen är nog ändå Nordpolen.  Ja, inte den med en massa is utan Conditori Nordpolen, som jag längtar till. Ser att det startades 1903 så kanske har de på vykortet suttit där och firat tryckningen, när de kunde hämta den hos J A Kock och få se slutresultatet.

Kanske inte det första man tänker på med släktforskning, att koppla ihop vykort och conditori, men varför inte, det ska ju vara njutningsfullt att ha en så trevlig sysselsättning som vi håller på med.

Lasse i Berget, Lars Eriksson har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska. En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru, hur blev det för deras familj. Lasse och hans hustru tillbringade lång tid i sin grottliknande boning i Husaby, som är känd för att vara den plats där Olof Skötkonung lät döpa sig och även har en ståtlig kyrka.  Lasse, som dog 1910, är så känd att det till och med har gjorts en film om honom och hans liv i Kinnekulleskogarna.

Det finns en del historier om Lasse och hans fru, en del återkommer i filmen och en del berättas det om vid hans boning. Men det är inte alltid som det dyker upp berättelser om hur det gick för Lasse och Ingas barn.  Visserligen finns det en del berättelser, men det skadar inte att berätta lite mer, för alla kan inte ha sett allt.

En man som inte kunde läsa eller räkna, det sas så i alla fall, hur kan hans barn bli? Kanske var Inga som fick vara den hjälpte och stöttade barnen när Lasse var ute på sina jaktturer. Det sägs att han var en fantastisk skytt, kunde skjuta en hare på 600 meters håll. Nu gick det väl inte att skjuta så långt med hans hemmagjorda bössa, men vad gör det, duktig var han i vilket fall som helst.

Minnessten på Husaby kyrkogård. Egen bild.

Det blev bra folk av barnen, och de som stannade i Sverige tänker jag inte beröra här utan det är mer de som emigrerade, vad blev det av dem. Vi kan börja med Frans, född 1865, som 1891 reste över till Amerika och hamnade i Elk County, Pennsylvania. Han arbetar i en gruva och gifter sig med en flicka från Östergötland. Och här kommer en avstickare, en pojke från Västergötland gifter sig med en flicka från Östergötland, det hände även på andra delar av jorden, det låter precis som min farfar och farmor 😊

Frank, som han nu kallas, sliter och släpar för att försörja sina sex barn. Det slutar inte så bra, en hjärtattack ändar hans liv 1908. Änkan får nu slita rejält, men familjen klarar sig och kan så småningom flytta till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till sig och samtliga bildar familj och en del av dessa är numera medvetna om sin förfaders exencentriska leverne. Vid en kontakt med en av familjerna kom en spontan reaktion. Nu förstår vi sonens intresse för jakt och fiske. Vissa delar sitter kanske i generna och förs vidare.

Maria, som var två yngre än Frans, reste några månader efter honom och hamnade först på samma ställe som han bodde i. Hon gifter sig med Oscar och de flyttar till New Haven, Connecticut. Tre pojkar når vuxen ålder. Oscar dör 1919 och Maria uppmuntrar sina söner till högre studier. Maria avlider 1943 och jag tror att vissa i Husaby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Savings Bank var dottersonson till den egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa och skriva.

Förutom dessa två barn, så fanns det barnbarn som emigrerade. En av dem var Maria Kristina, född 1888, som reste över 1906, och träffade sin man, även han från Sverige. Hon blev med barn och reste hem 1910 och fick en dotter. Stannade i Sverige till 1913, då hon reste och lämnade kvar dottern hos sin mor. Hon skulle komma tillbaka och hämta dottern, men så blev inte fallet. Det sas att hon dog strax efter återkomsten, men det stämmer inte, hon dog inte förrän 1924. Den i Sverige boende dottern finns i alla fall med i hennes tankar för i den amerikanska folkräkningen 1920 anges paret ha en dotter, som är i skolan vid räkningen. Undrar om de berättade att hon gick i skolan i Sverige.

Det här är plockat ur en artikel jag skrev 2011, så det är inte precis färskvara, men vad gör det. Livsöden kan se olika ut och det här vara några. Jag kan också säga att artikeln fanns med i Husaby Hembygdsförenings Årsskrift, om nu någon känner igen texten. Och det känns nästan som det blir en förflyttning bakåt i tiden när den skriften dök upp i mina gömmor. Det är inte så dumt att plocka lite och se vad som hände förr, och då menar jag inte så långt tillbaka med det blev i det här fallet i alla fall 12 år.

Bilden visar den minnessten som finns rest vid Husaby kyrka.

Det finns många intressanta aspekter av släktforskning. Att försöka komma långt tillbaka i tiden är en av de som många tror är den stora drivkraften, det märks inte minst på att det verkar vara en av de vanligaste frågorna som släktforskare får. Hur långt tillbaka har du kommit, den kommer nästan varje gång jag möter nya personer, som inte själva är släktforskare.  Och visst kan det vara intressant, men många säger att det inte är så viktigt.

Men det kanske är viktigt om vi börjar titta på det som kan komma fram med nya verktyg, där den närmaste släkten inte är det primära utan när vi börjar fundera på varifrån vi kommer och hur vi blev de vi är, med lite längre bakåtsikt än närmaste släkten. Varifrån kommer mina linjer när vi kommit bortanför de skriftliga källorna, finns det något gemensamt med oss i byn, staden, landsdelen eller landet vi bor i. 

Fast de frågorna hör inte hemma i släktforskningen hävdar vissa, för då är vi inte längre släkt utan har andra kopplingar. Må så vara, då får vi kanske kalla det något annat, men jag tycker fortfarande det ligger inom samma intresseområde, varifrån kommer vi och varför är vi som vi är, så jag kopplar ihop frågorna. Allt behöver ju inte finnas på pränt för att det ska vara intressant.

Och visst är det så att många tror och tycker att vi ska kunna se gemensamma drag eftersom vi bor i en del av världen där vi alltid bott. Inte har det varit så stor blandning av människor under det senaste årtusendet, vi har bott i våra byar och har vi rest har det varit till den närmaste grannbyn, men inte mycket längre. Där släkten bodde i början på 1500-talet, där har vi bott kvar. Så tycks det vara enligt många av de jag möter, men visst har det flyttats runt i en större utsträckning än vad som sägs.

Se förklaring sist i posten. Bild från FTDNA Discover, tillstånd mededelat mig
Och går vi 1000 år tillbaka från 1500-talet och tittar både där och lite hitåt i tid och ser vad som hänt så finns det många och stora omflyttningar. Folkvandringstiden har ju ett namn som talar om vad som hände. Att de som vi idag kallar vikingar for runt stora delar av världen vet vi, och att de tog med sig både män och kvinnor tillbaka är känt av de flesta, även om det tycks ta emot att acceptera den slavhandel som fanns. Både då och lite senare ser vi att det skett utflyttningar eller ska vi kalla det omflyttningar av grupper som till stor del behållit sitt kulturella arv.

Att försöka hitta gemensamma drag, när det gäller det genetiska arvet, är inte så lätt. Vi förändras och det samma gäller våra gener. Det blandas och blandas igen så det tar inte så lång tid innan vi förlorar spåren efter de som gått före.  Men det finns ju två linjer som vi kan följa, och även om de bara visar på en bråkdel av vårt arv, så visar de tillräckligt för att vi ska kunna dra vissa slutsatser. Den rena moderslinjen och faderslinjen kan vi följa bakåt, långt, långt bakåt med hjälp av DNA-spår.

Och ju mer vi lär oss, desto mer fantastiska upptäckter gör vi. Blandningen av ursprung blir mer och mer klar, ju fler som testar sig, och vi ser att det blir allt svårare att placera in oss i olika fållor. Det går inte att säga med säkerhet var olika grupperingar egentligen uppstod, även om det finns indicier.  Det som förut framstod som säkerhet blir mer och osäkert, när riktigt gammalt DNA och nyare används för att ta fram det vi kallar ursprung.  Mycket blir klarare ju fler som testar sig, men bryderierna blir också större.

Det är en spännande framtid vi går till mötes, med många nya upptäckter och ju fler som ser och förstår att det går att använda DNA till mer än att hitta pappor och andra närstående, vilket i sig inte är något fel, ju mer kunskap får vi. Tänk vad mycket som kan gå att få fram, när vi sammanställer uppgifter och kan se att det vi en gång trodde inte var så, det var inte renodlade grupper som bodde tillsammans utan det finns influenser från många håll.  Och ju mer vi vet, desto mer förstår vi hur mycket vi har kvar att lära, bara det gör ju livet än mer spännande att leva.

Vad visar bilden? Det är en bild på min raka linje bakåt på ”pappasidan”.  Överst finns tidsaxeln, som längst till vänster börjar när vår tideräkning börjar.  Den röda markeringen i mitten är den grupp som jag tillhör, och det går att se att den bildades runt år 500, och att det bara är jag, än så länge, som har den. Innan och efter år 500 har linjerna delats och det som jag kan se är att någonstans under årens gång har kopplingar till de brittiska öarna uppstått.  Om min linje kommer från den ön, eller om de andra kommer från norden går ännu inte att se.

Att bläddra i gamla dokument har sin speciella känsla. En del tycker att det är underbart, att försiktigt vända på de blad som det skrevs på för länge sedan. Att använda vita handskar för att skyddade ålderdomliga arken, så att de håller länge till och kan ses av andra.  Andra tycker kanske att det bara är jobbigt, svåra att läsa och har man minsta anlag för dammallergi så kan det bli rena pesten att öppna och få pusten av gammalt, riktigt torrt damm i näsan. Det blir ganska korta besök i läsesalar för de personerna.

Men allt behöver inte vara så gammalt och finnas i arkivens läsesalar. Det kan vara en fröjd att bläddra i nyare material också, kanske lite beroende på hur vi var och en kategoriserar begreppet nyare.  Efterlämnade buntar med vykort gillar en del och kan lägga ner mycket tid och energi på att datera, katalogisera och klassificera.  Det blir ungefär som att samla frimärken. Andra kanske tittar i vykortsalbumet och konstaterar att det var en flitig korrespondens de hade på den tiden och slår ihop albumet. Vad de går miste om vet ju varken de eller jag, men kanske fanns det någon rolig bild därinne.

Och är det inte album så kanske det är en liten ask, som någon lagt små saker i. Att öppna och titta vad som finns däri kan ge en bild av den som en gång sparade på dessa saker. Kan man se vad som var intressant då, kan man se om det finns någon röd tråd som kanske kan användas för att skapa sig en bild av personen, att kunna få kött på benen som en del säger. Det finns ibland mer intressant i sådana små samlingar än det man kan utröna med hjälp av arkiven, de beskriver vanligtvis inte hur människan var utan kalla fakta om avgörande livshändelser, och det säger ju långt ifrån allt.

I de små samlingarna kan det ibland ses kopplingar till det som var statusprylar också. Jag tänker på bilder av motorcyklar eller bilar, från de motoriserade fordonens barndom.  Det måste ha varit en speciell känsla att kunna visa upp ett kort, där den stolte, nyblivne ägarenstår nonchalant lutad mot det som få kunde unna sig.  Idag motsvara kanske det de som lutar sig mot ett flygplan eller en stor yacht. För en del var det kanske andra saker som blev en del av att kunna visa på välstånd.

Kort i författarens ägo

Det kom också in små detaljer på olika kort som skickades och jag tycker att kortet som finns på bilden är ganska intressant. Det gäller att hylla mamma och då undra jag hur kopplingen till radion kommer in i bilden, om den nu inte visade på välstånd. Det är ju bra att kortet är daterat, för då vet vi att det är skrivet två år efter det att Radiotjänst fått monopol på svenska radioutsändningar. Det var också två år efter starten av Barnens brevlåda, kan undra om det programmet som avlyssnas på kortet.

Tänk vad mycket funderingar små kort, som det ovan, kan ge upphov till. Jag lägger till en egen fundering, undrar vem som skrev namnet Tyra, kan det vara hon själv vid fem års ålder eller har hon fått hjälp och kan det då vara hennes pappa som skrev det, eller kanske någon av hennes syskon. Det får jag nog inte reda på, och det har ju egentligen ingen betydelse. 

Har du dina egna små gömmor som du tittar i då och då, och kanske hittar något intressant.

De senaste dagarna har det känts som att jag hänger mellan olika händelser. Efterdyningarna som kom efter Släktforskardagarna i Östersund har gjort sig påminda, det finns den ena lilla arbetsuppgiften efter den andra som ska göras. Skicka paket till Houston, Texas, svara upp mot de jag lovade någon åtgärd, skriva ner en liten sammanfattning så att det finns något att gå tillbaka till nästa år, då vi förhoppningsvis ses i Malmö.  Det där med framförhållning får en viss innebörd när ett bra hotell ska letas fram och det ska bokas några nätter om ett år.

Och mitt i detta hängande så ska det planeras lite för den närmaste tiden, men varför inte försöka hitta lite avkopplande upplevelser också. En av dessa var ett digitalt möte med G-gruppen, något som bara dök upp i flödet av händelser på Facebook. Varför inte hoppa in på mötet, det var öppet för alla, så det var bara att trycka på länken och sedan var jag med. För de som inte vet vad G-gruppen är så kan en kort beskrivning vara att det är en förening för släktforskare som söker sina rötter i länderna kring Östersjön med särskild betoning på Tyskland, Finland, Baltländerna och Polen. Områden som jag inte är inne på så ofta.

Fritt foto av Chris Montgomery på Unsplash

Att bara hoppa in i en gemenskap som är lite främmande kan kännas lite sådär, men det var inga problem. Och jag fick en möjlighet att ställa några frågor om bland annat hur genetisk genealogi, eller släktforskning med DNA, fungerar, då främst i Tyskland. Intressanta synpunkter och idéer kom fram samtidigt som det var spännande att få höra om problem och möjligheter när det gäller åtkomst till arkiv i olika landsdelar. När jag hör det, så blir jag glad över Riksarkivets och Arkiv Digitals satsningar på att göra så mycket material tillgängligt för oss alla.

Om jag nu lämnar G-gruppen och funderar på det som ska göras näst, så blir det kanske inte så mycket gjort, det finns ju ett Släktforskarcafé med Genealogiska Föreningen som jag besöka, via min dator eftersom det är digitalt.  Då går det en tid till det och det innebär att jag inte behöver anstränga mig för att hitta på något annat. Serverat på silverfat kan man säga. Och om jag har mer problem att fördriva tiden så kan jag på lördag förmiddag vara med på GRS Göteborgsregionens släktforskares happening, som de kallar DNA bara för att det kul. Undrar om man kan få vettiga svar där, eller har de bara roligt.

Nu när jag hittat lite att göra, som omväxling till annat som också ska göras, kom jag på att det finns några hål i mitt träd som måste fyllas. Undrar om jag ska kunna hitta min Anders Larsson som enligt Niklas ska finnas på Håkesgården i Fyrunga runt 1860, han gäckar mig fortfarande. Fast jag har ju egentligen inte tid att leta, jag ska ju försöka hänga med i hela det enorma utbud som finns i Rötters kalendarium, så att jag inte blir akterseglad när någon ställer en klurig fråga.

Har du tid för din egen släktforskning när det finns så mycket annat roligt  😊

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, finns det skrivet.  Kanske ska jag ändra lite och säga ”vad hjärnan är full av, det skriver fingrarna” och det är på min dator som fingrarna letar sig över tangentbordet och sätter ihop allehanda ord. Ord som förhoppningsvis blir till meningar, som i bästa fall blir stycken som kan läsas av andra.

Lite filosofiskt kanske, men vad annat kan det bli när Släktforskardagarna är över, och den anspänning som byggts upp en tid nu ligger bakom mig. Fast när jag läser de andra bloggarna så känns det lite långrandigt att skriva om den tillställningen igen, så det får vänta till slutet av den här bloggtexten. Däremot så finns det en liten koppling, eftersom jag befann mig i FTDNAs monter och det jag tänker på nu har en koppling till deras produkter.

Det sägs att Sverige har en så bra folkbokföring, bäst i världen hävdar vissa och det kanske är så. Men även om det ser bra ut på papperet så finns det fällor och fel som jag tycker mig se fler och fler av. Nu kanske någon säger att sådant som att klaga på det som står i källorna ska vi inte göra, vad ska vi då tro på om det är fel där.  Ja, det kan man undra. Fast allt är ju inte fel och mycket är rätt så det är nog inte så farligt ändå. 

Att det är ungefär 100 000 – 150 000 nu levande som har fel far angiven, en siffra som forskare funnit genom att jämföra blodgrupper, det är ju en sak. Men hur var det lite tidigare i historien, var det bättre då. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna komma fram till någon uppfattning som är heltäckande, vissa säger att den sociala kontrollen var bättre förr och att kyrkans grepp gjorde att man höll sig på mattan. Kan undra om det stämmer?  Kyrkan i Frankrike har ju varit stark, men där får man inte ta DNA-tester, förbjudet i lag, bara för att undvika uppslitande scener när de riktiga föräldrarna kommer fram 😊

Men hur som helst, det som jag tänker på är vad jag fick berättat nyligen, och jag ska inte säga var, om några personer som kontrollerade sina släktträd genom att nyttja kunskapen om den raka faderslinjen, kunskapen som hämtats från källor i arkiven, och kombinera det med test av den manliga könskromosomen, Y.  Den kromosomen ärvs från far till son och är i princip oförändrad genom alla led. Små förändringar sker, men i princip är den lika. De som kontrollerade sina träd, gick så långt bak i tiden som möjligt och försökte sen hitta raka faderslinjer från samma ana till nu levande.

Om det nu var rätt så borde den de hittat ha samma uppsättning Y-kromosom som den som letat upp dem, för då torde det stämma. Vi kan säga att är de helt annorlunda så är det definitivt fel, är de lika är det en bra indikation. Och det finns ju intressanta projekt att titta på, Bure är ett sådant där man hittat kopplingar långt tillbaka i tiden, både genom arkivforskning där de gjort som jag beskriver ovan och även påt andra hållet, hitta en person med ”rätt grupp” och forska fram vederbörandes linjer.

Vad hände nu med de som letade, flera av dem fick ”fel” svar, det stämde inte, på flera stämde inte farfar eller morfars linjer så det blev lite konstigt med träden.  Och bara för att undvika frågor så kan man ju ta fram morfars linje med hjälp av en morbror, som visats vara en ”äkta sådan”. Finns ju många fler sätt, naturligtvis. Vad kan vi då lära av detta, är det så att allt ska ifrågasättas eller är det undantag. De personerna som berättade visar att det finns oklarheter och det kan man ha med sig i tankarna, även om vi inte kan beräkna andelar, inte än i varje fall. Det kommer att bli lättare framöver, när alla de män som har ett autosomalt test på FamilyTreeDNA kommer att kunna se den grupp som deras Y tillhör. Spännande framtid.

Tomas GH , föredrag i Östersund, foto taget av författaren

Sist, och nu kan jag inte låta bli att koppla tillbaka till Östersund, det var en fröjd att se alla de som lyssnade när Tomas GH Johansson berättade om Y-DNA, om Big-Y och projekt som använde den typen av resultat för att hitta kopplingar. Och alla frågor efteråt. Jag är säker på att kommer att många nya användningsområden för de släktforskartester som man kan göra. Så det är en intressant framtid framför oss och kanske blir det då nya saker som hjärtat är fullt av.

Dags igen, det har gått en hel vecka igen och då ska det skrivas något som passar på Rötter och gärna ett antal läsare också. Men det är inte alltid lätt att hitta det där som känns som helt rätt, som verkligen kan engagera och leda till kommentarer, förhoppningsvis positiva, men även de som inte håller med är ju bra att få sig skrivet på näsan. 😊

Men det är så mycket annat som lockar och drar, och just nu är mitt huvud ganska fullt med allt det som ska göras i närtid. Har jag verkligen tänkt på allt, för nu sätter jag mig snart i bilen för resan till Sveriges mittpunkt, Östersund, för att förhoppningsvis tillbringa några dagar tillsammans med andra släktforskare. Att det är Släktforskardagar hoppas jag de flesta vet, att det är i Östersund likaså. Så vill du vara med om roliga och spännande möten så passa på och kom.

Urklipp från SFD2023 webben

Jag har lovat att inte göra för mycket reklam när jag skriver, men om jag berättar var ni kan träffa mig så är det kanske förlåtet.  Jag ska stå FamilyTreeDNAs monter, och det har jag funderat ganska länge. Anmälan om monter in tidigt, väntan på svar och sedan alla funderingar på hur många bord, stolar och annat det behövs. Alltid lika pirrigt att försöka föreställa sig hur det blir i en okänd lokal, varifrån kommer ljuset, blir det varmt, och kommer någon att hitta till oss, vi som står där.

I år finns det nytt att berätta om, och det blir säkert något som lockar till att fundera på hur man kan använda de olika delar som presenteras. Brukar bli många, ibland ganska långa diskussioner om vad det egentligen är man ser. Eller frågor om det som sägs i den lilla samtalshörnan som finns. Föreläsningar sker i andra lokaler, men hos oss finns det möjligheter att lyssna på vad andra hittat på, i en familjär miljö.

Så nu blir det inte så mycket mer att skriva om, bilturen tar ett tag efter att allt lastats in och sedan ska det lastas ut , stå där ett par dagar och sedan köras hem igen. Och kanske borde jag själv köras hem också, kanske utan röst, men vi får se hur hemrullningen på söndag eftermiddag ser ut.

Med önska om en trevlig helg och förhoppning om att vi ses i Östersund avslutar jag denna blogg.

Det finns en del släktforskare som tycker om att följa de fynd de gör i arkiven oavsett vart de leder dem, och sedan hitta nästa pusselbit som styr iväg åt ett annat håll an vad de trodde. Upptäckt på upptäckt, men inga större sammanhang utan det blir nästan som en promenad utan mål. Spännande, och resultatet kan bli vad som helst.

Sedan finns det de som planerar allt i detalj och strikt följer sin plan, oavsett vilka godbitar som dyker upp under tidens gång. Kanske en ytterlighet men då vet man precis vad man vill uppnå och uppnår då oftast sina mål. Fast det kan bli lite för mycket av planerande, det finns de som fastnar i planerandet och inte ens kommer igång med arbetet att leta efter uppgifter.

Det finns en berättelse som jag tycker kan ge vissa funderingar, om inte annat så kan den ge lite eftertanke och funderingar. Den är sann, men jag har tar bort lite uppgifter så det inte blir uppenbart vem jag talar om. Det finns ju olika skäl varför vi börjar släktforska, och också olika händelser som blir startpunkten för letandet. I det här fallet så började det faktiskt vid ett fikabord, i Stockholmstrakten. Vi två satt där och pratade om allt möjligt och när jag börjar berätta lite om vad DNA kan ge svar på, både önskade och oönskade, så tändes en liten låga i min väns ögon.

Tänk om jag skulle börja med det, jag tro jag kollar lite vad det kan innebära, var avslutningsorden när vi skildes. Alltså att börja med DNA och gå vidare. Men det blev inte som jag trodde, han dök ner i allehanda olika tidningar, facebookgrupper och annat som visade på hur man släktforskar. Och lärdomen var att först skaffa ett riktigt bra släktträd, för det säger alla är viktigt. Och att man ska planera sin forskning var klart, inte minst när det gäller DNA.  Tänk igenom noga vilka steg som är nödvändiga läste han. Skaffa en strategi och håll dig till den.

Och visst var allt rätt, men ibland kan det gå till lite överdrift. Släktträdet växte fram, släktgren las till släktgren. Personer på olika håll i landet, i generation efter generation, hamnade i hans träd.  Och sedan gick han åt andra hållet, fram mot nutid på grenarna för att få fram så många som möjligt som sedan kunde testas med DNA, lite beroende på vad som ville uppnås. En lista med vilka som skulle kontaktas, med en mängd uppgifter, inte minst telefonnummer eller mail. Det gäller att vara förberedd, och att planera sina tester för att få full utväxling av de svar som kommer och att testa i rätt ordning.

Till slut, några år senare, är det dags för det egna testet med DNA, det första i en förmodad lång serie av tester, lite beroende på hur många som kunde övertygas testa. Det går långsamt mellan testningen och när svaret förväntas komma. Men det kommer och det står klart att något inte stämmer, det tycks som det blivit något fel. Det visar sig att det som några visste, men inte berättat, uppdagas. Vid en riktig mogen ålder syns det vit på svart, en adoption. Visserligen finns släkten kvar på ett visst sätt, men inte blev det som tänkt var.

Sånt händer, så visst är planering bra, men ibland önskar man sig ett annat utfall. Kanske något jag själv ska fundera på, nu när mycket tid går åt till att planera deltagandet på Släktforskardagarna i Östersund. Mycket ska med och det är lätt att missa någon detalj, men det får vi fixa ändå.  Kommer du dit, leta rätt på mig så kan jag berätta om spännande utveckling inom DNA och kanske finns det extrapriser också. Vi syns där!

Ordspråket som är rubrik till det här inlägget kan tolkas på många sätt. I sommartid så kan dagarna gå i varandra och ibland så tappas en dag bort eller det tillkommer en. Så just nu tycker jag det är onsdag kväll och dags att skriva något, som publiceras riktigt tidigt på torsdagen, fast det blir ju nu en hel dag senare, men vad gör det.

Att det vanligaste uttrycket som jag har hört inom släktforskningen är ”jag borde ha frågat”, det är jag säker på. Nästan alla kommer fram till det någon gång i sin forskning.  Oftast gäller det släktingar i tidigare generationer som man träffat som ung, som kanske suttit och berättat men som ingen skrivit ner eller frågat efter de oklarheter som kanske fanns i berättelsen Eller också träffade man någon intressant person och det blev inte av att följa upp det som var av intresse. Det blev inte av att fråga och nu sitter man med frågorna och kan inte få svaren.

Inte så roligt, men det går ju inte att göra något åt det, om den skulle svara inte finns att nå. Det får bli att leta andra källor, kanske i familjen eller olika arkiv. Och kanske döljs det något bland alla skuggorna, kanske finns det en ledtråd någonstans.  Och just denna sommar har det kanske funnits tid, det har ju inte varit det mest lockande vädret. Att sitta inne en dag när regnet vräker ner och leta efter släkthemligheter kan ju vara ganska underhållande, det är i alla fall bättre än när solen skiner och badet lockar.

Fritt foto av Dariusz Sankowski på Unsplash

Själv var jag inte så intresserad när mina far och morföräldrar kunde berätta och ge svar på frågor, men jag har en skatt som jag tar fram då och då. Min morfars lilla anteckningsbok, speciellt skriven för mig, som börjar med orden:  Axplock ur det jag upplevt, inte allt men ändå lite av mitt liv, tillägnat dig.  Den har mycket intressant, men det finns lösa trådar, det finns outtalade meningar som döljer så mycket mer som kunde ha funnits i blocket. Men nu har jag ingen att fråga, de som visste är borta. Fast å andra sidan så har jag ju det som finns nedskrivet och jag får nog ändra på mitt resonemang, ta vara på det du har och förvalta det väl.

En god vän sa en gång när vi pratade om det som varit, det som försvinner bit för bit när tiden gör sitt, att det är viktigt att göra som med sina blommor, de behöver ju vatten för att överleva, och det är att vattna dina minnen, så att de överlever och finns kvar riktigt länge. Jag tycker det är en bra liknelse, och enda problemet är väl egentligen att jag ofta misslyckas med blommor, hoppas det blir bättre med minnen.

Och ska jag ta fram ett block och börja det med Axplock ur mitt liv, det kanske är dags nu att göra något nytt, att se tillbaka och inte bara springa framåt.  Hur gör du, har du ett anteckningsblock?

Ibland händer en hel del och ibland ingenting på hur lång tid som helst. Naturligtvis beror på vad vi menar att något händer, och vad som kan intressera oss. Så där kan vi diskutera både det ena eller det andra, men jag kan ju bestämma själv vad jag menar, en förmån som kanske inte alla har.

Och nu kan vi rikta in oss på det som jag känner det har hänt en hel kring sista tiden. En släktforskningsupplevelse tycker jag, och hoppas att du tycker detsamma även om det är inom ett specialområde. Det gäller nyheter inom Genetisk Genealogi, eller släktforskning med hjälp av DNA. Nu släpps nya verktyg och utökningar av resultatsvaren från ett av företagen, FamilyTreeDNA. Och det mesta är centrerat kring Y-kromosomen, den kromosom alla pojkar får från sin pappa och som kan användas för att spåra den raka pappalinjen bakåt, inte bara några 100-tals år utan egentligen till vår historias början. Att gå långt tillbaka ger inte så mycket när det gäller att bygga egna släktträd, men mycket intressant information finns det.

Bild tillhörande författaren

Att Y-kromosomen sedan går att använda för att kontrollera sitt träd är det en del som ser som en förmån, under det att andra tycker det är lite humbug och inte värd kostnaderna. Men det sistnämnda argumentet faller platt nu när Y-information kommer att följa med för alla som redan testat eller kommer att testa autosomalt och finns på FamilyTreeDNA. På varje testad kommer uppgift om en viss nivå på det som kallas haplogrupp, indelningen av Y-kromosomens beståndsdelar, och det går då att se om en gemensam pappalinje finns eller inte.

Det kommer att lyfta in nya delar, som gör det lättare att sortera bort vissa linjer, eller göra det troligt att det som visas är rätt. Det blir en intressant tid framför oss när det kommer att visas och vi får lära oss de bästa sätten att använda det på. För visst finns det en del att lära sig.  När vi lärt oss under en tid så vet vi att det kommer en liknande funktion för mtDNA, det som ger oss den raka mammalinjen, långt tillbaka i tiden. Kan användas på samma sätt som Y och nu kommer det att finnas med utan extra kostnad.

En funktion som släpptes nu i dagarna är den spårningsfunktion som visar hur de som tillhör min haplogrupp vandrat under tidernas gång, för att till slut hamna där jag finns, eller egentligen där min släkt funnits. Visst är det spännande och visst kan det ge upphov till diskussioner, men jag tycker att det vi talade om för 10–15 år sedan nu blir allt mer verklighet.

Det finns mer att berätta om allt detta, men vi kan väl spara en del till Släktforskardagarna i Östersund, hoppas många kommer dit.

Mitt i sommaren och det ena efter det andra händer, och konstigt nog så finns det alltid lite släktforskning inkopplat både här och där. Undrar om jag har kommit till det stadium där jag både andas och äter släktforskning. Nja, inte riktigt, åtminstone inte när jag äter på ett av mina favoritställen, Brasseriet Tack och Bock i Borgholm. Där är det smakerna som fyller hela mig som blir det väsentliga. Ända tills en i sällskapet säger att det nu är nära med resan till Syd-Korea, till det stora världsscoutlägret, eller Jamboree som det ska mest kallas. 45-50 tusen scouter samlade på en plats, varav runt 2 500 från Sverige. Det är säkert en upplevelse, och det var tre runt bordet som ska dit.

Och hur kan jag då koppla scoutläger till släktforskning, det kanske inte går, men landet de åker till, Syd-Korea, väcker minnen och tankar från de insatser som gjorts och görs för att hitta släktingar till de som adopterats därifrån, eller på annat sätt har koppling dit. Det finns ett antal olika initiativ, och i de absolut flesta fallen så finns det DNA inblandat. En av mina sysslingar i USA är gift med en man som är född i Syd-Korea, av en koreansk mamma som hade en affär med en amerikansk soldat. Det var inte en kortis, för det blev två barn. Något hände och de två barnen kom till USA, och adopterades till var sin familj.

Att få följa de sökningar som gjorts, att höra berättelserna om med- och motgångar gör att jag blir mer och mer ödmjuk inför alla de släktforskningsresurser som finns. Det är inte bara de vanliga arkiven och kanalerna, här finns det så mycket mer. En del hittas på datorn, annat i handskrivna dokument. Och det blir en väv, som till vissa delar blir klarare och i andra fall så rivs trådarna sönder och det är bara att börja igen. Men i det här fallet så verkar det som det finns en möjlighet att knyta ihop släkterna i de två världsdelarna.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Hur många har inte hört om de lyckade sökningar som gjorts här i Sverige, där tidigare helt okända syskon plötsligt hittar varandra, utslaget på DNA-testen visar klart att de är syskon och ibland har de bott ganska nära varandra utan kunskap om relationen. Man kan undra hur det skulle se ut om alla testade sig, tänk vad många idag okända relationer som kunde komma fram. Sedan finns det naturligtvis den andra sidan också, alla de som inte har de kopplingar de tror sig ha. Kanske är det bäst att vi tar det lite varligt och inte rusar på, utan de som vill vara med på tåget är det av fri vilja. Alla vill säkert inte veta och jag tänker på Fredrik Mejsters ord, ge inte bort ett DNA-test i julklapp utan låt personen i fråga komma på testandet av egen kraft.

Det finns så många fall av lyckliga återföreningar, men det finns ju lika många som får fel svar, som det upplevs, även om det genetiskt är rätt. Och det gäller att vi är förberedda själva och förbereder andra på vad som kan komma fram. Men åter till scouterna och resan till Syd-Korea, samtalet vid bordet ledde så småningom till att jag talade med några som jag arbetat med för länge sedan, och nu börjar deras jakt på eventuella släktingar i det fjärran landet.  Så viss kommer släktforskning in överallt och det uppstår kopplingar på de mest konstiga vägar.

Har du varit med om att en helt släktforskningsfri händelse ändå slutar med att det diskuteras både källor och metoder, att det blir början till en ny värld för några i din närhet

Sommarminne, visst finns det många sådana. En del tänker på väder, sol när man jobbar och regn när man är ledig, eller kanske tvärtom. Den svenska sommarens väder brukar vara ett bra samtalsämne, och visst är det fantastiskt att det tycks bli mindre regn att berätta om när minnena börjar bli lite suddigare, det var ju bättre förr.

Ett sommarminne från i år är det som hände i söndags, något jag nämnt i tidigare blogg, en sejour på Ölands museum, Himmelsberga. Det var med spänning som vi satte oss ner i en del av kaffestugan och funderade på vad som skulle hända. Museet lockade med Öland-Amerika dagen och vi tänkte oss en del frågor om emigranter. Sex stycken laddade släktforskare i en ny miljö, och det som vi lärde oss ganska snabbt var att ett friluftsmuseum är beroende av vädret. Strax efter öppningen kom det ett rejält skyfall, och tillströmning av besökare var minst sagt låg.

Men vad hände då, jo det var ju fler som inte hade så mycket att göra så kökspersonal kom ut och körde ett antal frågor, om sin släkt och deras bakgrund. Vi hamnade i generalmönsterrullor, kyrkböcker, dödboken och en massa andra källor. Där satt de i mitten och sex stycken datorer fick jobba, eller rättare sagt sex forskare. Det gick ju bra, och tiden flöt på bra, det gjorde också regnmolnen som försvann i fjärran och sedan började invasionen.

Det tog aldrig slut, en fick svar och då stod det två till och väntade, framför var och en av oss. Det var inte bara emigrantfrågor, även om det var flest sådana, utan det var frågor om gamla kort som ingen visste vad de visade, det var frågor om den senaste DNA-tekniken och mycket mer. DNA frågorna fick också bra svar eftersom det fanns specialister på det i vårt gäng. Naturligtvis kunde inte alla få ett svar på just sina emigranter, men några svåra fall var det som löstes upp.

Fri bild från Unsplash, tagen av Ferdinand Stohr

Emigranter från mitten på 1860-talet är inte alltid så lätt att hitta, det var inte så många uppgifter som skrevs ner av de amerikanska myndigheterna och kontakta man inte en svensk kyrka så finns det knappast spår av dem. Lasse kom med ett namn, amerikaniserat var det, och kanske kunde det börja på K, Kj, S, Sj eller något liknande en gång i tiden. Nu var det till att börja spåra och det gick väl så där till en början med. Resa mellan USA och Kanada ställer till det. Men en trolig syster skulle kunna vara en ledtråd och plötsligt så fanns där en notis i en tidning om hennes bröllop. Bra, där brukar familjen nämnas, och då kan man komma vidare.

Men när tidningsägaren gifter sig, efter första fruns bortgång, med en ur personalen, då ska det vara ett så litet och lugnt bröllop så ingen utom prästens fru och den blivande makens vän, var närvarande. Där försvann den möjligheten, och det såg mörkt. Men en liten notis om att den nu välbärgade systern fått ett tråkigt besked om sin bror, gav ledtrådar.  Det började synas ett ljus i tunneln, och så småningom så blev det mesta synligt. Mamma hette Eva Andersson i Sverige, stod det. Inte direkt ovanligt, men nu kom det fram att hon var född 1844. Liten avsmalning av sökfältet.

Än bättre blev det av att yngste sonen fanns i ett register med fullt namn på mamman, Eva Albertina. Inte lika vanligt så till slut gick det att lösa gåtan, och det blev klart att det amerikanska namnet ursprungligen börjat med Kä. Maken dog 1878, och barnen som föddes i början på 1870-talet syns inte i census 1880, men däremot mamman med ny man och de yngre syskonen.  Inte undra på att det var svårt att hitta kopplingarna, men till slut gick det.

Nog om letandet, kontakterna med människor i en ny miljö är spännande och roligt, samarbete med likasinnade likaså och så blev det ett sommarminne att komma tillbaka till i höst, när kvällarna blir mörkare. När sedan våren kommer så kanske det dyker upp funderingar på om vi kan göra något liknande, kanske i lite annan form, för gensvaret var stort och det gjorde absolut inget att det försvann en söndag, det var det värt.

Sommaren är inte slut, så det kan bli fler sommarminnen att vårda, eller som en person sa till mig, glöm inte att vattna dina minnen, de blir så mycket bättre då.

Det är sådana där tider nu, semestertider säger många. Men kan man ta semester från sina intressen eller är det bara en prioritering av tid som gäller? Varför släktforskar man inte mer när man är ledig, kam man undra. Eller gör vi det, fast på ett annat sätt än att bara grotta i gamla arkiv. Är en tanke på de som gått före när man passerar en vägskylt med ett namn som finns i förteckningen av släktingar en typ av släktforskning.  Visst kan det vara så och än mer påtagligt blir det om man följer skylten och svänger av den tänkta vägen och tittar till platsen/området där de gick en gång, våra anor. De som faktiskt gjort att vi finns till på det sätt som vi gör.

Det går ju också att inspirera andra genom att peka på sådant som är kopplat till släkten, kanske kommer någon ihåg berättelsen från en resa senare i livet och börjar kontrollera vad som egentligen hände. Det finns många sätt att väcka intresse och det är inte alltid som man kan räkna ut vad det var som tände en gnista. Så lägg inte släktforskningsintresset på hyllan utan berätta gärna, även om det bara blir små anekdoter. Någon gång kommer det kanske att resultera i ny släktforskning.

Fast jag kan inte få semester, säger någon i min omgivning, jag är ju pensionär. Precis som att det inte innebär en massa åtaganden, och man kan inte skylla på att man inte hinner för att man måste arbeta. Det kan ju bli svårt att koppla av när dagarna ser nästan likadana ut, vare sig det är semestertider eller ej. Men att ta sig en tur när det är bra väder kan man ju vare sig man är pensionär eller inte.  Och det tar kanske på krafterna så man inte orkar med det vardagliga, så det blir en kortare blogg än vanligt, känns mer som en liten semesterhälsning, även om jag inte får ha semester. 😊

Bild av Himmelsberga Norrgård. Fotograf Olaf Meister publiceras enligt CC BY-SA3.0 via Wikimedia commons

Redan förra veckan skrev jag om Himmelsberga, dit jag ska på söndag. Himmelsberga mitt på Öland som firar Öland-Amerika dagen. Att Öland är det landskap som hade flest emigranter om man räknar per innevånare är det inte alla som vet, men det ger en bra grund till firandet av just den här dagen. Jag och sex andra, Fredrik, Cecilia, Tomas, Hanna, Karin och Gullan ska försöka vägleda så många som möjligt i släktforskning och då primärt emigrantforskning. Ett spännande avbrott och samtidigt en möjlighet att träffa många intressanta människor.

Ha en bra tid framöver, vi kanske ses någonstans, så håll ögonen öppna.

Jag har tagit ett test på min Y-kromosom och kan nu se att det som i dagsläget är den markör, SNP, som jag har gemensamt med flera andra, uppstod runt mitten på 500-talet.  Det är länge sedan och mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Efter att den mannen fört sin Y-kromosom vidare så har det naturligtvis skett vidare utveckling, genom att nya mutationer tillkommit, men av de 13 mutationer som är unika för mig finns inget spår hos någon annan nu testad.

De jag delar den där SNP från mitten av 500-talet med anger att de kommer från brittiska öarna, så nu undrar jag om deras förfäder kommit dit från Skandinavien eller om det är mina som kommit från de brittiska öarna. Det fanns ju stora folkrörelser under den aktuella tiden, den kallas ju folkvandringstiden av den anledningen. Jag lär aldrig få veta i vilken riktning som flyttningarna skett, om det inte dyker upp intressanta arkeologiska fynd.

Eget foto

Men jag kan ju försöka gå bakåt i tiden och se om det finns några kända linjer som jag kan koppla mig till. Men nu ser jag hur lätt det är att Y-linjer liksom bara försvinner, en del ättlingar får inga barn alls och andra får ”bara” döttrar och eftersom Y-kromosomen ärvs från far till son så blir det stopp om det bara finns döttrar. Om jag tar mig själv så har jag döttrar, bröder och manliga kusiner har inga barn eller döttrar, så min linje slutar i nutid.

Och går jag bakåt, så hade farfar visserligen sju syskon, med av de fyra männen så var det bara en som fick barn och han fick fyra döttrar och en son, men sonen fick inga barn, så där var det stopp. Och farfars far, hur var det med honom, hade han manliga syskon. Och visst finns det en Anders Larsson, född 8 maj 1821 i Önum, Västergötland.  Men den rackarn han försvinner för mig när han 1842 påstås flytta från Jungs socken till Winköl, Vinköl idag, men han är som uppslukad efter det. Tänk om jag kunde hitta honom och se om han fick efterlevande söner, som fått söner och så vidare.

Men i avvaktan på denne Anders så går vi ett steg till bakåt, till Lars född 1 januari 1786 i Önum, kan hans pappa ge fler ledtrådar. Kanske kan han om jag bara visste vem han var, Lars pappa.  Han påstås, i uppgifter från Lars vigsel, ha hetat Lars Bengtsson men han finns inte synlig någonstans. Och att hitta farfars farfars far via DNA i de socknarna i Västergötland är inte det lättaste, oavsett hur många olika DNA-tester jag tar. Undrar hur många som hittat okända farfars farfars far via DNA, det vore en intressant fråga.

Så i mitt sökande efter spår bakåt får jag förlita mig på att fler testar sin raka pappalinje, kanske kommer jag inte lika långt tillbaka som Buresläkten, men de har ju haft ett stort antal raka faderslinjer, som inte avslutats med döttrar eller barnlösa, så förutsättningarna skiftar. Jag får kanske åka till Önum och se till att ha ett riktigt topsarparty, med inriktning på Y-test. Fast de flesta som kanske kunde finnas i min linje bor säkert någon helt annan stans.

Under tiden som jag letar kan jag ju hitta på lite annat, och då kan jag tipsa om Öland-Amerikadagen på Himmelsberga, det fina museet på Öland. 16 juli är det och då finns sju eminenta emigrantforskare på plats för att svara på frågor och hjälpa till. Passa på att träffa Cecilia, Fredrik, Hanna, Karin, Gullan, Tomas och mig, det kommer säkert att bli både trevligt och spännande.